Det enda jag känner är saknad, ett starkt behov av dig. Jag älskar dig, och jag menar det. Varje gång jag ser dig är jag nära på att falla, blir alldeles knäsvag. Dina ord, dina ögon, ditt leende... Ärligt talat så gör du mig sjuk i huvudet, helt galen. Du är allt för mig, jag menar det. Du är mitt allt. Inga ord kan beskriva hur vacker du är, hur unik du är. Du har gjort så mycket för mig och du ska veta att jag vill vara den du förtjänar. Jag är så tacksam för att du finns till, så tacksam för att du älskar mig så du anar inte. Snälla, lämna mig inte, inte nu, aldrig någonsin...

Skola-igen. Har mycket läxor som jag inte ens vet om jag orkar med, känns inte som att jag kommer framåt överhuvudtaget. Försöker verkligen hitta motivation i alla arbeten, men ingenting lockar mig just nu. Men jag får göra det jag måste, vill inte ligga efter, vilket jag inte gör. Känner mig bara så pressad, om ni fattar. När jag kom hem var det bråk och skrik. Då blir man ju ännu mer motiverad till att göra läxor, eller hur? Jag gav bara upp allt, orkade inte, får göra det senare. Gud, jag känner mig så trött! Vill bara sova... Det är något jag verkligen vill göra. Sova igenom hela livet och vakna upp när det är dags att dö. Då slipper man ju vara orolig m.m Inte sant?  Vet faktiskt inte om jag överhuvudtaget har någon motivation. Jag borde vara lycklig, men det är jag inte. Då måste det vara fel på mig. 

allvarligt talat, vem kan berätta vad meningen med livet är? Tänkte väl det...